Veckans Innovatör heter den här gången Mia Seipel.
– Vad härligt, är jag den nya, utbrast hon vid beskedet. Hon trivs storartat i sin nyblivna yrkesroll som innovatör. Men kallar hon sig det också?
– Ja, mer än gärna. Jag minns min glädje och stolthet när jag första gången officiellt fick skriva att jag var uppfinnare. Det var inför deltagandet i Starta-Eget-mässan i Göteborg 1999. Oj, vad kul det kändes, minns Mia, som dittills arbetat som grafisk formgivare och Art Director.

Det hela började med systerns kalla mage. Systern var nybliven mamma. När lille systersonen ville ha mat under en höstpromenad, drog mamma upp tröjan över brösten och både magen och ryggen blev blåfrusna.
– Det måste gå att hitta en smart lösning där, tänkte moster Mia, gick hem till ritbordet och skissade. Redan det första resultatet blev så konstruktivt att hon ganska snart tog fram symaskinen. Strax hade hon en långärmad tröja framför sig, där framstycket skurits av tvärs över bysten och lagts omlott. Den första prototypen var född.
Systern fick bli försökskanin: drog tröjan över huvudet, lyfte överstycket över bröstet, lade barnet till och nickade gillande.
Den fungerade alldeles utmärkt. Och magen slapp frysa.
– Men hon var ju lite partisk förstås, skrattar Mia.
Den här “busenkla“ lösningen torde redan finnas på marknaden befarade Mia men fann ingenting liknande vid en första sökning på Internet.
Det hela blev alltmer allvar för Mia, det var en idé som var för bra för att bara släppa, kände hon.
– Så tänkte jag att om jag skulle gå vidare borde jag söka skydd av något slag. Jag hade vagt hör talas om mönsterskydd. Så genom Gula Sidorna hittade jag Sveriges Uppfinnarförening i Stockholm, där Innovativa Kvinnor också fanns.
När Mia ringde var det upptaget där och hon hamnade hos Ung Innovation.
– Säg inget över telefonen, den kan vara avlyssnad, varnade de, och inbjöd henne till ett möte istället.
De var mycket uppmuntrande – positiva till den hemsydda prototypen och hjälpte henne till en patentbyrå. Bättre söka patent än mönsterskydd, ansåg patentbyrån och hjälpte till med en för Mia positiv nyhetsgranskning. Inget liknande fanns. Det resulterade i att Mia under hösten 1999 sökte svenskt patent med hjälp av pengar hon sökt och fått i bidrag från ALMI. Nu började en lång väntan.

Svårt hålla tyst
– Det tog ungefär ett halvår innan jag fick mitt ansökningsnummer. Under den tiden var det en svår konst att knipa igen och inte springa runt och tala om min idé. Jag ägnade mig i stället åt att hitta på ett namn, Boob, och göra en logotyp.
När patentansökningsnumret väl kommit var det dags för Starta-Eget-mässan i Göteborg under våren 1999. Mia tog med systern till utställningsmontern och hade låtit en svensk fabrik sy upp tre prototyper. Dessförinnan hade hon kontaktat en bekant, en mönsterkonstruktör med eget klädmärke, för att låta henne göra de första mönstren.
– Hon hade själv fått barn ett år tidigare och var därför inne i rätt tankebanor, förklarar Mia.
Göteborgsmässan blev en succé för Mia och hennes ammande syster. Hennes amningströja uppmärksammades av flera av de stora tidningarna och även en mammaklädsshop visade intresse.
– Det blir lätt som en plätt att sälja det här, trodde Mia Seipel, tog företagets sparkapital och beställde 700 tröjor. Men hon hade fel. Åhléns, Lindex, Twilfit, Polarn & Pyret, alla de stora klädkedjorna, sade nej.
Då bearbetade hon mindre butiker, köpte allt vad föräldra-barn-tidningar som fanns för att se vilka butiker där var att ringa till.
– Det här blir tufft, kände hon, men gav sig inte. Och fick in tio tröjor här, tio där osv. Och jobbade intensivt med pressutskick och en liten folder som hon sände ut kors och tvärs till i stort sett varenda tidning som finns.
För att klara ekonomin arbetade hon de två första åren parallellt med grafisk formgivning i sitt redan befintliga företag. Hon sökte och fick Stiftelsen Innovationscentrums villkorslån.
– Ett oerhört förmånligt lån som jag rekommenderar många att söka, säger hon.
Hon sökte även allt vad priser och stipendier hette. År 2001 fick hon också ett hedersomnämnande av Utmärkt Svensk Form. Inga pengar följde med utmärkelsen men väl ära och status.
Och försäljningen började efter ett halvår ta fart alltmer. Mammaklädesbutiker och internetshopar – i Sverige och övriga Norden – sålde alltmer av hennes tröjor.
En ny kontakt togs med Åhlén som nu nappade och även Polarn & Pyret var nu intresserade.

Katastrofal början
Men allt har inte varit en solskenssaga.
– Nej, jag hade tur att t ex Åhléns sade nej från början, säger Mia. Då hade jag inte haft dem kvar som kunder idag. Produktionen var ju en katastrof från början.
Det första produktionsföretaget lyckades inte särskilt väl – ena leveransen torrfällde, den andra var materialsvag, istället för att sy nya plagg lappades och lagades de felaktiga. Då gällde det för Mia att vara envis och tuff.
– Jag peppade mig med tanken att ingen annan tror mer på det här än vad jag själv gör, så fortsätt kämpa. Lika stor styrka som jag hade i att själv kunna göra min logga och marknadsföring, lika stor svaghet låg i att inte känna till branschen. Är du ny och har låga kvantiteter är det mycket svårt att hitta rätt.
Hade Mia Seipel från början känt till svårigheterna hade hon nog inte vågat ge sig in i leken. Det är lättare att dra igång om du är “dum som en gås“, tror hon.
– Det var ett tragglande, men till sist föll det sig ändå så väl att jag hittade nya och bättre producenter och återförsäljarna blev allt fler.
Och idag lever hon på sin innovation.
Vilka råd vill hon ge andra, då?
– Börja i lite mindre skala – att bygga lite sakta, tror jag är bra. “Ta aldrig en större risk än att du kan hantera fallet“, har alltid min klokt försiktige far, tillika jurist, sagt. Han sitter för övrigt med i styrelsen idag.
Ett annat råd ligger henne också varmt om hjärtat: Be om hjälp, fråga, prata, intervjua folk; andra innovatörer, företagare, marknadsförare, säljare osv.
– Jag har aldrig lärt mig så mycket som under de här åren. Jag är nästan chockad över hur hjälpsamma och villiga folk är att dela med sig av sina erfarenheter, kunskaper och kontakter.
Det är helt otroligt.