Bengtssons Betraktelse:

Gubben på Stubben:

Du får leva, Du skall dö...

Sedan sist har jag under några dar tvingats byta ut Stubben mot sjuksängen. Bl a ville inte mina njurar delta särskilt aktivt i min inre verksamhet. Det här bidrog till att jag fick tid att utveckla mitt Perspektiv på Verkligheten en smula.
Om det här hade hänt för 30 år sen hade det nog varit dags att snart skicka Stubben till närmaste auktionskammare. Men så icke idag!
Perspektivet förde mig tillbaka till 60-talet då jag jobbade som reporter på Expressen. En dag ringde en förtvivlad kvinna vars make var svårt njursjuk och snabbt behövde en ny njure. Om någon av Expressens läsare...? Naturligtvis kunde jag inte hjälpa henne.Men jag gjorde en intervju med en läkare som nyligen kommit över en njure som passade för mer än en av hans patienter. Men vem skulle få den?
Han kände sig som en modern bödel när han gick bland sjuksängarna. Vem skall leva, vem skall dö...
Han hade ett stort behov av att tala ut. Inte var det så han hade tänkt sig rollen som läkare när han en gång bestämde sig för yrket.
Sen där i sjuksängen förde Perspektivet mig vidare till en dag för några år sen då jag träffade fabrikören och innovatören Bror Gustafsson, den långa vägens man.
Han hör till de verkliga pionjärerna på plastområdet där han verkade i småländska Gislaved. Vid den tiden det begav sig satsade Holger Crafoord både av sin förmögenhet och aldrig sinande skaparkraft på att utveckla läkaren Nils Alwalls uppfinning, den konstgjorda njuren.
Det fanns åtminstone ett jätteproblem som flera gånger hotade att omintetgöra projektet. Att producera en engångsnjure i plast i massupplaga var ett som det tycktes omöjligt problem.
Bror Gustafsson antog utmaningen. Det blev täta resor mellan råvaruleverantören i Holland och den egna plastfabriken i Gislaved. Det hände inte sällan att han somnade på arbetsbordet. Men så en dag hade han löst alla problem, gjort alla verktyg. Successivt kunde njursjuka få hjälp och räddas till livet.
Men efter några år sålde han sitt företag. Skatt och avgifter slukade det mesta. Idag är Bror Gustafsson bosatt i Tylösand och ägnar sig icke minst åt att spela golf. Men i garaget har han sin lilla uppfinnarverkstad där han framgångsrikt skapar jobb åt folk som är utan.
Själv funderar jag starkt på att gravera in namnen Nils Alwall, Holger Crafoord och Bror Gustafsson i min Stubbe. Som en slags påminnelse om vad Den Skapande Människan betyder för oss alla.
Att deras livsverk sen tas om hand av en fantastiskt fin sjukvård – ja, är inte allt detta vad vi skall lägga in i begreppet Högkultur. Fast det är ju skillnad på folk och fä fast tvärtom ibland. Samma morgon som jag placerades mellan Landstingets lakan var vi iväg hos veterinären med katten. Det kostade 600 spänn, medan Landstinget tog 50 kronor om dygnet för att hysa och vårda min lekamen. Jaha.

Eder
Gubben på Stubben

PS. Har just fått hem en laddning Guldstjärnor, större storleken. Den första tilldelas härmed Ulf Henricson i Örnsköldsvik som gjort en innovatörsbragd genom att lotsa sin Herkulesmotor från idé till ett ovanligt spännande projekt i verkligheten. Guldstjärna också till Hans Leidhammar, Skottorp, som lett projektet Miljötekniktävlingen till en stor framgång. Och så får jag inte glömma Bror Gustafsson denne mänsklighetens store välgörare. DS.