Nöden är uppfinningarnas moder heter det.
Och det stämmer i Eva Fridhills fall. För när motmedlen mot maskrosorna tog slut (gift var uteslutet) uppfann hon en stav som hon fyllde med grovsalt och löste problemet på ett miljömässigt bra sätt.
Nu håller hennes uppfinning också på att bli en kommersiell framgång. På bara drygt en månad har företaget Perstorp Waste Systems, PWS, som numera mark- nadsför staven under namnet GreenLine King, nämligen sålt hela 10000 exemplar av den.
– Det är lika många som de trodde att de skulle sälja under hela säsongen, säger en glad Eva Fridhill.

För makarna Fridhill, Eva och Thore, tillika uppfinnarradions grundare, var gräsmattan mer gul än grön av alla maskrosorna som “prydde“ den, när de hade flyttat in i den nyinköpta gården i Åkarp som ligger mellan Lund och Malmö 1987.
– De beräkningar jag gjorde antydde att det fanns minst 50000 maskrosor i det halva tunnland som utgjorde gräsmattans del av tomten, säger Thore Fridhill.
Att använda gift för att få bort dem var dock inte att tänka på. Det hade Eva Fridhill bestämt sagt ifrån. Så vad göra då?
– Till att börja med försökte vi rycka blommorna så att de inte skulle fröa. Vi köpte också alla upptänkliga maskrosverktyg utan att hitta något riktigt effektivt. Flera av verktygen gick dessutom sönder rätt snart eftersom gräsmattan är anlagd på styv lerjord, förklarar Eva Fridhill.

Det som återstod var därför att försöka experimentera för att hitta en metod som framgångsrikt kunde lösa problemet.
I jakten på denna gick det tom så långt att Thore införskaffade en spruta från sin husläkare. Denna använde han sedan för att injicera såväl vodka som 96-procentig rödsprit i maskrosstammen.
– Det var tossigt alltihopa, säger Eva Fridhill med ett gott skratt. För jag har aldrig sett maskrosor blomma så ihärdigt som när Thore hade injicerat vodka.
Men Thore slår tillbaka och försvarar sin idé.
– Min tanke var att roten skulle suga åt sig spriten. Men vodka tålde den. Däremot dog den av rödsprit. Så det hade varit en framkomlig väg om det inte tagit så lång tid att injicera (drygt fem minuter för varje maskros)!
Men varken maskrosor, eller annat ogräs är som bekant något nytt fenomen i vår värld.

Lösningen på problemet kom därför från Thores föräldrar, som varit lantbrukare i hela sitt liv.
– De skrattade åt våra experiment och frågade varför vi inte prövade med salt istället, minns Eva som förstås undrade varför?
– Jo, förr när vi hade saltat fläsket och inte behövde saltlaken längre, hällde vi ut den på grusgångarna runt huset. På det viset höll vi dem fria från ogräs under en lång tid, svarade Thores mor.
Detta var kunskap som Eva tog till sig och som visade sig fungera.
– På bara tre dagar kunde man riktigt se hur maskrosorna vissnade. Och i slutet på veckan var de bruna. Det var helt fantastiskt.
– Och för att vara på den säkra sidan grävde vi sedan upp dem, tvättade rötterna och återplanterade dem i frisk jord och vattnade, men de grodde aldrig mer.
Vad saltet åtstadkom var sk Plasmolys, dvs i stort sett vad teknikerna kallar omvänd osmos.
I praktiken innebär det att saltet ökar trycket i cellen så att denna sprängs varvid näringen går baklänges och växten svälter ihjäl.
Kunskapen om saltets verkan fick makarna Fridhill av Roland Svensson, specialist på gräsmattor och hortonom vid Statens Lanbruksuniversitet, SLU, i Alnarp i Skåne.
– Han blev genast nyfiken på vår metod när vi kontaktade honom och har sedan dess varit ett stort stöd som betytt mycket för oss, förklarar Eva Fridhill.

Av Roland Svensson fick de också veta att salt i små doser även var att föredra ur kretslopps- och miljösynpunkt. Vid förmultningen av roten spjälkas nämligen salt (natriumklorid) i klorid och natrium. Klorid, som finns i vårt vanliga kranvatten, avgår som gas, medan natrium, är ett känt gödningsmedel för sockerbetsodlare och även ett utmärkt gödningsmedel för gräsmattan.
Naturligtvis gällde det sedan också att utveckla en uppfinning som snabbt och smidigt gjorde det möjligt att bekämpa maskrosorna.
– Att krypa omkring med saltkar och tesked på gräsmattan var jobbigt och föga effektivt. Därför föddes olika tankar och idéer på verktyg som skulle kunna lösa detta, säger Thore Fridhill.
Resultatet av tankemödorna blev ett meterlångt aluminiumrör med doseringsventil som fungerade perfekt.
– Med verktyget och lite övning var det sedan inga problem att klara av 500-600 maskrosor i timmen, säger Eva Fridhill.

För hennes del var problemet därmed löst. Några större funderingar på att idén kunde ha ett kommersiellt värde hade hon inte heller. Det hade däremot Thore!
– “Kassaapparten“ i mitt huvud började räkna vad det skulle kunna bli av det här. Vi tillverkade därför ca 100 st som vi testsålde här i grannskapet. Men det gick inte bra. De flesta trodde nämligen inte att det kunde gå så lätt att bli av med maskrosorna…
Men skam den som ger sig. Succé blev det därför när de satte in en annons i en villatidning som distribuerades i Mälardalen.
– Vi fick en fantastisk respons på den annonsen vi förde in i tidningen. Det var också många som spontant hörde av sig efteråt och var oerhört nöjda med staven även om en och annan också hade invändningar mot att vi använde salt, säger Eva Fridhill.
– Men då insåg vi också att det kanske fanns en marknad för vår uppfinning i alla fall, tillägger Thore Fridhill.
Att kommersialisera en uppfinning är dock oftast enklare sagt än gjort. I utvecklingen av Eva Fridhills maskrosstav har Almi Företagspartner stöttat projektet med mindre summor för vissa speciella ändamål.

– Uppfinnaren är förstås viktig, säger Eva Fridhill, men för att lyckas krävs det bränsle i form av kapital.
I väntan på den rätta “partnern“ valde de därför att tillverka, montera, marknadsföra och sälja maskrosstaven i egen regi.
– Vi har haft vår egen lilla “hemmafabrik“, där hela familjen, vi och våra fyra barn, samlats kring tillverkningen och monteringen av staven. Och det har alltid varit väldigt trevligt, säger Eva Fridhill.
Men det är inte bara finansieringen som kan stjälpa ett bra projekt. Även myndighetsbeslut kan lägga hinder i vägen.

En viss oro för projektet som helhet fick de därför när Kemikalieinspektionen, KI, lade fram en remiss till regeringen som innebar att alla bekämpningsmedel av typen klass 3, där bl a Round Up och sk ogräsättika ingick, skulle förbjudas. Frågan var därför hur KI ställde sig till salt som bekämpningsmedel?
– Vi fick bara en kommentar till den; “fungerar det är det bra“, berättar Thore Fridhill och tillägger:
– Skälet var att saltet inte verkar på kemisk utan på fysiologisk väg när det spränger cellen. Att använda salt var därför ingen kemisk bekämpning.

Med ett överhängande förbud mot de flesta kemiska gångbara preparaten mot maskrosor ökade förstås intresset för makarna Fridhills kombinerade och patenterade metod och uppfinning.
I samband med en större trädgårdsmässa i Köln i Tyskland, Gafa-mässan, blev de därför också kontaktade av många intressenter i Europa som de nu håller på att bygga upp kontakter med.
Och bl a ett danskt bolag samt det svenska bolaget Perstorp Waste Systems, PWS, som i Sverige kanske mest gjort sig kända för att ha introducerat de gröna soptunnorna i återvunnen plast, valde de sedan efter intensiva förhandlingar att skriva avtal med.

Hos PWS är man också mycket nöjda med att ha fått tag på en bra produkt som de numera även har döpt om från maskrosstav till GreenLine King.
– Vi behöver hela tiden nya och bra produkter. Men de växer inte på träd precis, säger Peter Bergman som är marknads- och försäljningsansvarig hos PWS.
Vad förväntar ni er då av den här uppfinningen?
– Vi har hela Sverige som arbetsfält och har mött ett stort intresse hos våra kunder. Vi hoppas därför att den på sikt ska finnas i varje svensk trädgård (ca två miljoner stycken finns).
I april lanserades den också för första gången via OBS-varuhusen runt om i landet.
Och det kunde inte ha blivit ett bättre mottagande. Hittills har man nämligen sålt drygt 10000 exemplar av Eva Fridhills “salta pinne“.
– Det är lika många som de trodde att de skulle sälja under hela säsongen. Så det är otroligt roligt, säger Eva Fridhill.