Bertil Oredsson i Finja i Skåne är innovatören som satsade allt.
För drygt nio år sedan sålde han huset flyttade över Östersjön till Gdansk i Polen för att därifrån utveckla sin uppfinning i form av en sensor med vars hjälp inkontinens kan tränas bort.
Sex år i med- och motgång tog hans arbete. Sedan ytterligare två år i Sverige.
I dag är hans uppfinning noterad på Aktietorget via bolaget Formo Medical. Och sensorn den har utvecklats till en handfull nya idéer mot inkontinens som nu ska erövra världen eftersom problemet är mycket stort.

I en närmast oansenlig byggnad med en fasad i vitgrå plåt av industriområdeskaraktär och gallerförsedda fönster vid riksväg 25, en dryg mil från Hässleholm, har Formo Medicial sina lokaler.
Det är därför inte mycket som skvallrar om att det är härifrån som en svensk uppfinning av det ur många synvinklar intressantare slaget styrs. Nämligen inkontinensuppfinningen Tinentia® vars upphovsmakare är Bertil Oredsson.
Idén till uppfinningen fick han via ett radioprogram i början på 1990-talet, där problemen kring inkontinens, fysiska och psykiska, beskrevs liksom avsaknaden av ordentliga instrument för att kunna bedriva en vettig träning och vård.
Sammantaget var situationen för alla inblandade parter, såväl patienter som terapeuter, otillfredställande.
– För min del som tekniker såg jag nästan omedelbart en lösning på problemet genom att man satte in en sensor i urinröret kopplad till ett instrument som direkt visade vilket resultat patienten presterade vid bäckenbottenträningen, förklarar Bertil Oredsson.

Tanken på sensorn och instrumentet hade han svårt att släppa. Samtidigt visste han att ett medicinskt uppfinnarprojekt inte var helt enkelt att föra i hamn. Kraven på en sådan produkt är nämligen mycket stora eftersom den dels ska fungera tekniskt, dels medicinskt, dels vara ofarlig och inte minst accepteras av patienten.
Efterforskningar via patenthandlingar på området, vilka framför allt var gjorda i USA, visade samtidigt att ingen hade tänkt i Oredssons banor.
– Det fanns en hel rad lösningar som alla i stort sett gick ut på att man skulle sätta in någon form av inplantat, berättar han.
Tekniskt fungerade detta säkerligen bra, men medicinskt föll det på att det är lätt att få infektioner i urinröret om någonting sitter inne en längre tid. Och det skulle ju inplantaten göra. Dessutom var det antagligen en dyr metod jämfört med min lösning.
– Det stärkte därför mig i min tro att jag hade en idé och uppfinning som var bra.

Bertil Oredsson vägde för- och nackdelar mot varandra och bestämde sig till slut för att genomföra projektet.
Sättet han sedan gjorde det på får nog dock anses tillhöra de mer ovanliga.
– Jag visste att det skulle ta tid, kosta mycket pengar och att jag inte skulle klara det utan hjälp från expertis.
För att få ett ordentligt startkapital sålde han t ex sitt hus i Hässleholm, 300 kvadratmeter stort, och köpte istället en bostadsrätt i Tyringe, där han satte in möblerna!
Därefter flyttade han till en “etta“ i Gdansk i Polen på 30 kvadratmeter, för att genomföra utvecklingsarbetet kring uppfinningen.
Detta inledde han för övrigt med att starta ett medicintekniskt företag som tillverkade enkla gynekologiska detaljer som det fanns behov av i Polen.
På det här viset kunde han tjäna en slant och utvecklingskostnaden hållas nere samtidigt som han kunde etablera kontakt med medicinsk expertis i landet.
– Marknaden för gynekologiska produkter var inte stark. Därför tjänade vi inte mycket mer pengar än att vi fick det hela att gå runt så vi kunde utveckla Tinentia vidare, berättar han.
Under de totalt sex år som utvecklingsarbetet av uppfinningen pågick i Polen levde Bertil Oredsson därför på i snitt 70 000 kr om året.
– Å andra sidan var det billigare att leva i Polen än i Sverige, så jag klarade mig rätt så bra i alla fall, tillägger han.

Att utveckla sensorn var samtidigt ett tålmodskrävande arbete som förutsatte mycket kunskap om urinrörets uppbyggnad och funktion, men även oerhört fin precision vid framställningen av verktygen, för att det skulle bli möjligt att tillverka en optimal sensor.
Arbetet var också mycket intensivt och Oredsson och hans kollegor höll i stort sett på med utvecklingen alla dagar i veckan.
I två år arbetade vi mycket och hårt, berättar han. Sedan upptäckte vi att det som vi gjort i stort sett varit förgäves eftersom vi inte fått rätt uppgifter från de polska läkare vi konsulterat.
Det var därför bara att börja om på nytt igen. Det innebar att jag själv fick sätta mig in i allting kring urinrörets uppbyggnad. Samtidigt lyckades jag få kontakt med ett par professorer i Polen som hjälpte mig och skickade underlag och kliniska tester inom olika delar av det här området. Därmed kom vi på rätt spår igen och kunde fortsätta.
Fyra år senare slutfördes utvecklingen av sensorn och instrumentet i Polen. Och det var då ett på många sätt digert utvecklingsarbete som Bertil Oredsson därmed satte punkt för.
– När projektet var klart återvände jag till Sverige hösten 1997. Då var jag fattig efter det långa utvecklingsarbetet och funderade på hur jag skulle gå vidare.
Förutom instrumentet och sensorn hade han då också fått patent och mönsterskydd på uppfinningen i Sverige samt patentsökt den i ytterligare 35 länder.
– Patentet var starkt och berodde inte minst på att jag hade ett alldeles förträffligt ombud som visste hur patentet skulle formuleras för att det skull bli slagkraftigt, förklarar Bertil Oredsson.
Behovet av hans uppfinning var också mycket stort. Bara i Sverige beräknades då drygt en halv miljon kvinnor lida av inkontinens. Och i hela världen uppskattades ca 250 miljoner kvinnor ha detta problem (de flesta runt 50 år) varav ca 60 procent beräknades ha ansträngningsinkontinens och en stor del av dessa skulle vara möjliga att bota med uppfinningen.
Marknaden värderas därför till ett par hundra miljarder svenska kronor.

Men han kunde också konstatera att ett antal produkter på området hade lanserats av olika konkurrenter under tiden som han själv utvecklat Tinentia.
Bl a en “propp“, som skulle täppa till urinröret under en kortare tid, 4-6 timmar, samt ett par enklare produkter som skulle placeras i vaginan. Ingen av dessa hade dock blivit någon succé trots att man satsat åtskilliga tiotalsmiljoner på att utveckla och marknadsföra dem.
– Metoden med bäckbottenträning var därför fortfarande relevant. Och deras “misslyckanden“ stärkte mig ytterligare att min idé var en bättre lösning på problemet.
Men det fanns också antagligen ett annat skäl till att han slapp konkurrens i någon större omfattning.
– Då (men inte numera) bedömdes inkontinens inte som en sjukdom utan som ett muskeltillstånd. Det innebar att det var svårt för sjukhusen att äska pengar för sådana här produkter. Och finns det ingen köpare, så utvecklar inte företagen några produkter heller.

Efter en del funderande och samtal bl a med sin revisor bestämde han sig därför för att visa uppfinningen i lite olika sammanhang. Av det skälet fick han kontakt med en person vid Aktietorget som föreslog att han skulle introducera företaget på börsen eftersom en produkt som Tinentia® verkade ha stora möjligheter. Den borde dessutom vara attraktiv för sjukvården, då metoden var och är billig jämfört med att operera bort problemet, vilket i så fall skulle kosta åtskilliga tiotusen kronor per operation.
– Eftersom börsen är något väldigt speciellt i mina ögon, hisnade jag vid tanken att introducera min uppfinning den här vägen, säger Bertil Oredsson.
Men eftersom valmöjligheterna inte var så många, bestämde han sig för anta utmaningen, dock inte med mindre än att han också utformade investeringsprospektet.
– Hade jag bett en instutition att göra det hade det kostat miljontals kronor. Och det var verkligen pengar som jag inte hade. Dessutom hade jag levt på 70 000 kronor per år i sex år, och då blir varenda krona väldigt mycket värd. Dessutom var det inte så märkvärdigt att sätta ihop prospektet som det först hade verkat.
1998 genomfördes den första emissionen på totalt 12,6 miljoner kronor, vilken fulltecknades på drygt tre månader. Därefter har det blivit ytterligare en emissioner, år 2000, som båda har fulltecknats. Numera har Formo Medical därför ca 2300 aktieägare.
Och med en sådana utveckling är det därför inte konstigt att Bertil Oredsson är i stort sett odelat positiv till att börsnotera innovationer som har stor potential.
– Uppfinnare har i regel små resurser att utveckla sin uppfinning. Att få in riskkapitalister i projektet kan därför innebära att man till slut blir av med alltihopa.
– Om man har ett seriöst projekt med stor potential behöver man, som jag ser det, inte vara rädd för att vända sig till marknaden och be om pengar. I vårt fall var det vid den första emissionen över 700 människor som investerade och den genomsnittliga insatsen var 15000 kr.
– Som innovatör får man dessutom en helt annan trygghet eftersom man blir anställd i företaget, får ut regelbunden lön och kan på sikt bygga en mindre förmögenhet utan att behöva känna sig som tiggare.

Pengarna från de båda emissionerna, drygt 25 miljoner kr, har därefter använts till att vidareutveckla konceptet kring Tinentia.
Utvecklingstakten ökade därför dramatiskt och produkter som Bertil Oredsson inte hade kunnat drömma om bara några år tidigare såg därför dagens ljus. Produkter som i framtiden antagligen kommer att underlätta och effektivisera inkontinensbehandlingen på ett närmast radikalt sätt.
Ur det analoga instrumentet föddes t ex ett motsvarande digitalt instrument. Det innebar att man kunde lagra värden och lägga upp relevant statistik i form av kurvor. Därmed kunde patientens träningsresultat synliggöras på ett helt nytt sätt.
Nästa steg blev att koppla sensorn via ett specialutvecklat program direkt till datorn. Och på så sätt hade patienten och terapueten fått det instrument som de tidigare saknat varför de slapp arbeta i blindo längre.
Men man nöjde sig inte med detta utan tog också fram en speciell stol. Därtill utvecklade man en enklare vaginal produkt för privat bruk samt vidareutvecklade datorprogrammet så att man kunde se en bild av urinröret på skärmen.
– På så sätt hade man fört min grundidé vidare flera steg, varför träningen blev oerhört realistisk när patientens försök att komprimera urinrörsmusklerna registrerades direkt på bildskärmen säger Bertil Oredsson.

Med ett i stort sett komplett produktsortiment har man sedan i höstas marknadsfört Tinentia skarpt.
Hela sortimentet presenterades exempelvis första gången vid den stora internationella medicinkonferensen i Tammerfors i Finland i augusti 2000. Två månader senare var det dags för en ansedd fackmässa i tyska Düsseldorf liksom den svenska läkarstämman i Göteborg. Och intresset för produkterna har vid samtliga tillfällen varit mycket stort.
– Vi har mötts av oerhört stort intresse överallt där vi deltagit. I Düsseldorf anmälde tex 22 agenter på en gång sitt intresse för att sälja Tinentia.
Förutom Sverige arbetar man i dag med ett flertal länder, bl a Storbritannien, Portugal och Kina där problemet med inkontinens har visat sig vara mycket stort.

Efter drygt åtta års intensivt utvecklingsarbete, varav alltså sex i Polen och drygt två i Sverige, kan Bertil Oredsson numera konstatera att hans grundidé utvecklats till ett helt koncept av produkter där sensorn ändå är den mest väsentliga.
Några problem att klara tillverkningen av sensorn liksom de andra instrumenten, har man inte heller.
– Vi har verktyg och monteringsmaskin som jag och min son Patrik har byggt själv och som kommer att klarar att montera nio miljoner sensorer per år.
Och det är förstås viktigt eftersom det är sensorerna man ska tjäna pengar på.
– Vartenda instrument vi får ut i världen blir som en liten oljekälla, som kontinuerligt kommer att generera pengar eftersom sensorerna måste vara av engångstyp. Därtill har vi den privata marknaden med den enklare vaginala produkten, säger Bertil Oredsson.
Själv är han i högsta grad verksam i bolaget, men har numera lämnat över VD-posten till Birgitta Dahlander. Att avstå från att hålla i rodret är dock inget han ångrar. Tvärtom.
– Det är bara bra att vi har fått in fler personer med olika kunskaper i det här projektet. Det behövs eftersom man själv inte kan allt och dessutom inte orkar dra hela lasset i längden, säger han och tillägger:
– Sedan är det så att en sann uppfinnare tycker det är roligt med ett projekt fram till dess att uppfinningen börjar säljas på marknaden. Därefter vill man ofta gå vidare. Och jag har fler idéer som jag skulle vilja utveckla!